Torsdag den 16 februari fick vi åka in till förlossningen för att påbörja ett sk induktionsförsök där man sätter igång förlossningen med hjälp av mediciner. Efter en kväll och natt med värkar hade jag på morgonen öppnat mig tillräckligt för att en skalpelektrod skulle kunna sättas på Astrids hjässa. Det skedde vid 9-tiden på förmiddagen den 17:e feb och i samband med det gick vattnet också. Värkarna fortsatte under dagen och på eftermiddagen beslutades att narkosläkaren skulle komma och prova att sätta en epiduralbedövning (i och med att den inte fungerade vid Vilgots födelse så ville man ha gott om tid att testa och justera). Den normala dosen visade sig dock inte fungera så bra så jag fick två bolusdoser som hade bra effekt. Samtidigt fick jag ett ordentligt blodtrycksfall och hjärtljuden på bebisen sjönk drastiskt. Då blev det full fart i rummet och barnmorskan tryckte på larmknappen och hela rummet blev fullt med folk. Narkosläkaren gav motmedel och jag fick dropp som höjde trycket och stabiliserade oss igen. Risken för denna komplikation visade sig vara 1/1000.
 |
| En trött och svullen mamma som pustar ut lite under tiden som epiduralen faktiskt fungerade... |
Epiduralen fungerade bra under ca en timma men sedan började effekten av bolusdoserna att avta. Jag fick väldigt onda värkar. Man gav ytterligare en bolusdos men den gav ingen effekt. Öppningsskedet gick väldigt långsamt trots relativt kraftiga värkar. För att påskynda det hela skulle jag upp och gå men då visade det sig att epiduralen slagit ut mina ben. Värkarna hade nu koncentrerat sig på en punkt på sidan av magen. Gjorde väldigt ont. Började med lustgas för att uthärda värkarna medan vi diskuterade hur vi skulle gå vidare. Läkaren ville ge värkstimulerande dropp för att få öppningsskedet att gå snabbare, men jag var tveksam eftersom bedövningen inte fungerade som den skulle och jag är mycket medveten om hur ont och hur starka värkar man får med värkstimulerande dropp... Efter ytterligare nån timma med värk, gråt och ångest beslutade vi oss för att följa vår plan B och avbryta igångsättningen och göra ett kejsarsnitt. Jag var då öppen lite drygt 3 cm av de 10 som krävs och värkarna hade pågått i ca 24 timmar, dvs det skulle kunna vara väldigt många timmar kvar.
En narkosläkare kom så småningom och gav mig Bricanyl för att avstanna värkarna och en starkare dos med epidural som bedövning inför operationen. De var dock lite tveksamma och fick testa flera gånger för att vara säkra på att bedövningen verkligen tagit eftersom jag ganska länge hade känsel i magen men inte i benen. Det kändes bra att de två läkare som skulle utföra snittet var samma läkare som jag haft kontakt med under graviditeten. Jonas fick byta om till operationsklädsel och barnmorskan försökte sätta en kateter på mig men lyckades inte. Den fick sättas i operationssalen senare. Strax före kl 20 rullades jag in på operationssalen och träffade operationsteamet. Tror inte att det var lika mycket folk som när Vilgot föddes eftersom det inte var några studenter närvarande, men de var många ändå. Redan nu började mina armar, axlar och huvudet att skaka, sk shivering, precis lika som vid Vilgots snitt. Mycket jobbigt.
 |
| Bilder från operationssalen, tagna av narkossköterskan. |
Kl 20.14 togs Astrid ut och fick följa med pappa till undersökningsrummet. Det visade sig att även hon låg vidöppen, dvs hon hade inte roterat ner i bäckenet utan ville komma ut med pannan före. De kom tillbaka senare och hälsade på medan läkarna sydde ihop mig. Ihoplappningen tog lite extra lång tid eftersom de hittade en del sammanväxningar som de tog bort. Strax före kl 21 fick jag komma tillbaka till rummet där Jonas och Astrid redan satt och vilade. Efter lite kontroller och morfinsprutor fick vi vid 00.30 komma upp på BB-avdelningen!
 |
| Första dagen på BB! |
